shadeofgray

Fick precis ett samtal från min mamma som skulle påminna mig om att gå till trafikskolan o boka körlektioner.
Det slutade med att vi började bråka i telefon, jag hatar när hon ska behandla mig på det sättet o ska påminna mig om vartenda grej som jag ska göra. Jag är inte ett barn o jag är inte dement eller senil (P kommer säkert att skratta). Det har jag påpekat om för henne flera ggr, men hon verkar inte kunna ta till sig det till sin hjärna.
   Efter samtalet tänker man i efterhand att hon menade bara väl. Det är snällt att någon tänker på en ju, det är kanske det vad folk menar med unconditional love.
   Det jag vill få sagt med här är att jag förstår inte den här hatkärleken man har mot sin mamma, o då snackar jag inte bara om mitt fall. En massa människor lever med den här mentaliteten. Sådant förekommer också då man har syskon. Det är kanske bara mänskligt?